Sista kvällen i Berlin så orkade jag inte riktigt hela vägen, utan settlade för samtal över ett par öl tillsammans med bröderna Toft (Hanon-shop). Vi har träffat Brian och Edward vid ett antal tillfällen, och eftersom vi många gånger tänker likadant så kommer vi bra överens.
Brian är den som oftast för samtalen, och Edward tänker mycket och kommer med insiktsfulla kommentarer – eller övar på sin svenska. Tidigare under kvällen så hade Brian låtit sin besvikelse svada över någon stackare som jobbade på Puma som läckte en liten hemlighet om ett kommande släpp gällande Size? 10-års jubileum.
Modellen som är föremål för hemligheten är en modell som Toft tyckte att de hade grävt fram och pushat Puma till att släppa – men när den väl släpptes (alltså, inte den som är hemlig – den är inte släppt – men en annan variant av samma modell som den som är hemlig – follow?) så gav Puma, inte helt oväntat, Size? lite större kred och frihet än vad de gav Hanon. Jag fattade inte riktigt hela bilden, men jag antar att om exempelvis Nilson hade vetat vad de höll på med när de startade Radical Sports, eller om Stadium hade varit intresserade av att göra Red Devil till något bra (nu har de ju sålt det hela så…) så kanske vi hade varit i samma situation i Sverige. Där har vi kanske tur att vår marknad är så pass liten att den inte ens kan mäta sig med UK.
Grunden i att bröderna var upprörda var att de nu ser samma sak hända som de såg med skatebutikerna när det begav sig. Tofts har ju varit med i gamet mer än dubbelt så länge som oss, så de har en del insikt. Jag läste något som Woody skrev på
sneakerfreaker för inte så länge sen – om independentbutikernas död. Det var ganska intressant läsning, om dock något onyanserat och konservativt tänkt. För att summera läget så kan man säga att det som indiebutiker som Alife, Hanon,
sneakersnstuff, Patta, Footpatrol (RIP och välkommen tillbaka), Nort (RIP) osv har byggt upp – nu håller på att kapitaliseras av större och fulare fiskar.
Brian var ganska upprörd över hur leverantörerna nu sitter i knät på Pentland – som genom sitt huvudägande i JD sports och Size? mer eller mindre kontrollerar den brittiska marknaden. Men informationen om vem som är vad är något utspädd så jag blev lite nyfiken på vilka Pentland egentligen är.
Pentland startade någonstans på 30-talet i Liverpool som Liverpool Shoe Co. Tanken var att vara grossist åt skokedjor i UK. Äkta paret och grundarna Berko och Minnie Rubin var slitvargarna som jobbade upp företaget och de köpte under en period fram till mitten av 60-talet upp ett gäng konkurrenter och fabriker. En av deras större hits var ”beatle bootsen” som var nästan lika stora som Beatles själva.
Men det hela gick nedåt 1967 när tullar från Asien och andra kostnader ökade dramatiskt. Gubben Berko pallade inte trycket och trillade av pinn 1969 – och lämnade företaget till Stephen Rubin. Stephen Rubin var inget dumhuvud. Han var en ganska så klyftig investerare visade det sig. Han köpte 1971 något som hette Pentland Maritime Shipbrokers Ltd men bytte namn och startade en rad företag som alla började på Pentland någonting. Grabben (som bara var 30 år när han tog över) var överallt. Bland de bättre historierna så köpte han 51% av Unican för 51 pund. Unican pysslade med öl och vin, vilket verkade funka – och han sålde sin halva i företaget till Robertsons för en miljon pund fyra år senare…
Någonstans mot slutet av 70-talet så börjar vi närma oss märken som vi känner till. Bland annat så dyker Pony upp, både som licens för UK men lite senare också för USA. 1981 tillförskaffade sig Stephen Rubin 55,5% av Reebok USA – alltså, licensen till märket som på den tiden ägdes av J.W. Foster – ett gammalt engelskt skoföretag som tillverkade sportskor för hand till världens bästa atleter. Stephen Rubin satte sig som VD, eller styrelseordförande snarare, och lärde jänkarna ett och annat om att tillverka skor i Asien.
Och – trots att vi tycker att det är coolare att säga att Air Force 1 och Superstar har byggt sneakervärlden – så hade det kanske inte ens varit möjligt utan Reeboks aerobics påhitt – något som Stephen Rubin låg bakom. Det är skon som vi idag känner som
Freestyle Hi – och Princess. Det mest revolutionerande med den skon var att man använde samma material som man anväder till handskar för att tillverka ovandelen – vilket gjorde skorna väldigt mjuka och sköna. Det i kombination med en mängd färger och bra reklam tog hela USA med storm, och Reeboks utveckling var enorm. En intressant sidonotis är att det alltså var licenstagaren Reebok USA som skapade det Reebok vi känner idag. Och de köpte också ut resten av Reebok från J.W. Foster 1984. 1986 så hade Reebok 34 % av den amerikanska marknaden, vilket inte är att säga lite det.
Och Stephen Rubin verkar veta när man ska sluta också. Han sålde av Pentlands alla delar i Reebok 1991. Det lär ha varit meningskiljaktigheter med Paul Fireman (den amerikan som ägde resten av Reebok när Stephen klev in i början av 80-talet) som motiverade försäljningen. Och med tanke på hur det gick för Reebok efter det så känns det ju som att Pentland hade en stor del i succén.
Sen ramlade det på. Det var Kyla och värme företag, och det var Speedo, och det var Ellesse osv.
Idag frontar Pentland med alla möjliga märken på sin sida – men är också huvudägare i John David Group (med 57%) och därmed också ansvariga för och i Size? och numer Footpatrol.
Så – Tofts har säkert all anledning att vara oroliga, det är inte mycket som Stephen Rubin har gett sig in i som har gått dåligt. Även om han idag säkert sitter en jävla bit från beslutsfattandet på Footpatrol…
Herregud vad jag tappade tråden i det här inlägget. Och säkert en hel del läsare också. Men det var intressant att göra re-search – och det kanske upplyste någon om läget i alla fall?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Vi har fått in dem – men vi har inte hunnit få upp några bilder på dem på siten. Dock fick vi bara 3 par – så de är ganska så limited… Släpps på sneakersnstuff på Åsögatan idag
Nu ska bara produkterna på plats och lite nya lampor så kommer det här bli riktigt snyggt
sneakererik 